Ibland får jag följa med till jobbet. Det är ett äventyr, först får man gå riktigt länge (och vara lös om man har tur) och sen kommer man till ett jättestort hus med massor av rum och inga mattor och i ett av de rummen får jag vara. Det är jättehalt överallt så jag blir på bushumör direkt. Sen är det långa korridorer med fönster i där man ser in i andra små rum eller så ser man sig själv, weeeeee.Om vi kommer tidigt till jobbet får jag gå med till köket och hämta vatten och det är nästan att jag kan hopp-gå på två ben hela vägen. Om det är andra på jobbet blir det "kommer strax" och så får jag bara titta ut genom inomhusfönstret i rummet där jag hänger. Då sitter det en lapp på dörren där det står att ingen ska komma in, för då skäller jag. Det står inte att jag skäller men jag gör det.
Det finns även hemliga förberedelser för vad man kan ursäkta sig med för att jag med. Det är ju inget hunddagis, det där stället. Det skulle till exempel kunna vara: "Ja, ojojoj (ögonbryn lyfts), idag körde det verkligen ihop sig, jag vara bara tvungen att ta med Dixie till jobbet, annars hade det bara inte gått!"
Jag gillar det, att det inte hade gått om inte jag hade kommit med, det är nästan så att det växer ut en liten röd mantel över min rygg och svansen växer några centimeter.
