Jag har Kennelhosta. Jag hostar som om något satt fast i halsen och tittar på den som står närmast med den där lite ledsna, bedjande hundblicken. Sen hulkar jag upp ett vitt, slemmigt skum som den som står närmast får torka upp. Sen är det bra i en stund till. Madrassen är nere på golvet så att jag kan vila upp mig med stil.
Det är tur att jag får specialbehandling hemma eftersom jag börjar känna mig lite utstött. Bland alla med egen päls är jag persona non grata och kompisar blir raskt dragna åt andra hållet när min onödigt ärliga matte talar om varför jag låter som jag gör. Det här kan pågå i tre veckor sägs det, snark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar